Det är nu det är mindre än en månad kvar till Luciapokalen och jag känner av att det börjar närma sig. Många som jag träffat är riktigt peppade på det här, och jag är VÄL medveten om att jag säkert ger intrycket av att vara precis tvärtemot, opepp. Jag har t.ex. alltid svarat ”Jag vet inte/Jag håller inte räkningen så noga” när folk frågat hur många dagar det är kvar till tävlingen. Det kan tyckas att jag inte bryr mig (vilket som ni säkert förstår är raka motsatsen), jag har den här attityden för att kunna bibehålla mitt psyke. Förra gången var jag snudd på neurotisk, räknade ner dagarna slaviskt på min lilla app på telefonen, vägde mig 06:00 varje morgon och fick lätt lallande panik när jag helt oväntat och oförklarligt (enligt mig) gått upp 0,3 kg. Visst… det var första tävlingen och allting var nytt (och spännande?) och det är klart att man ville se till att pricka formen på det mest optimala sättet som gick att få möjligt. Men medan resultatet blev bra så fick det ju betala sig dyrt i slutändan som ni kunde läsa förra veckan.
Denna gång har mitt mål hela tiden varit att vara mer avslappnad och jag letar fortfarande efter strategier som kan tänkas fungera för att bibehålla lugnet och tänka att ”Det kommer gå bra ändå!”. Jag har gått in med attityden att sluta förvänta mig saker, ex. hur många kilo jag borde ha gått ner sen de senaste 12 timmarna. Idag är det faktiskt 2 veckor sen jag vägde mig sist… Jag sätter en enorm tillit till min kropp att den rent biologisk och evidensbaserat kommer svara på sänkt kaloriintag och mer fysisk vardagsaktivitet. Än så länge har det fungerat bra! Jag mår bra, jag känner mig frisk, har inte tappat i styrka någonting och kan resonera ganska så logiskt fortfarande…
Dieten i sig har också bara flutit på som om kroppen inte visste någonting annat. Jag har inte känt av ett behov att bryta den eller känt att det skulle vara roligare att syssla med ett mer ”normalt” beteende istället. Den här dieten och livsstilen skulle jag kunna fortsätta med även efter tävlingen faktiskt, såklart med lite fler kalorier då och en och annan pizza. Sen vore det ju trevligt att kunna bygga på lite mer muskelmassa också.
Då jag visserligen inte har tappat någonting i ren styrka så är det ju inte så konstigt att dieten börjar kännas ändå, både psykiskt och fysiskt. På det fysiska planet har jag märkt att jag kommit in i en period där jag tränar som allra bäst själv. Jag gör helt enkelt bättre ifrån mig och klarar av att pressa mig själv till det max som krävs. Vilket är tur, för träningen blir nu lätt ett riktigt löpande band. Jag kör en 3-split med tunga reps vilket innebär variation ungefär var 3e dag där varje pass ser mer eller mindre lika ut. Vid starten av träningen är det bara att koppla in hörlurarna, dra på en bra spellista (läs: The Hustle Standard) titta en kortis på övningarna som ska genomföras, aktivera den tickande vilo-reps-timern och bara koppla ur hjärnan och tankarna. Dock är det ju inte alltid helt lätt…
Som titeln lyder så var det ju denna vecka som det var dags för diet-hjärnan att göra sin efterlängtade entré. Minns att det kickade in några gånger när det var runt 20 dagar kvar till tävlingen förra gången också.
Jag brukar kalla hjärnan lite lekfullt för Klunsen, det kan låta lite kul och är helt enkelt en strategi för att distansera hjärnan och framförallt det som hjärnan producerar: tankar.
Det är lite komiskt på ett sätt. Det är som att hjärnan/Klunsen går på en rejält hög dos av amfetamin. På den korta vilan som hägrar mellan superseten har Klunsen gjort sitt jobb fenomenalt och inte bara snällt gjort ett schema i huvudet för alla uppgifter du ska/bör göra när du kommer hem, du har också lyckats hinna med:
- att få 18 olika tankar att du borde göra mer övningar och förslag på dessa övningar…
- …samtidigt som du också tänkt igenom 15 gånger på att du också borde vila för att bespara musklerna som redan går på underskott.
- att tänka 10 gånger om att man måste hem och laga mat eller mata katterna.
- att debattera minst 5 gånger fram och tillbaka om du verkligen låste cykeln.
… och givetvis har du reflekterat över att hjärnan tänker alldeles för mycket och avfärdat hälften av tankarna redan.
Grejen men tankarna är att medan de svärmar likt ilska getingar runt en så är det heller inte helt lätt att hålla dem som bara tankar, tankar vill ju gärna vara någonting mera. Det är så enkelt att titta sig i spegeln en morgon och bara se det negativa med formen, göra om hela dieten under dagen och sen inse att du kan mycket väl ha sabbat halva månaden genom att göra det…
Här kan även en typ av mindfulness-tänk komma in i bilden. Tricket jag använder mig av är att se tankarna och där de är och acceptera att de finns där men inte agera på dem. De är ju bara tankar, skapade av diet-hjärnan (och man ska veta att då är hjärnan i sitt absoluta esse när det kommer till att vara negativ och komma med nojiga påståenden). De är inga självuppfyllande profetior, bara tankar. Försöker man aktivt trycka bort dem kommer de pocka ännu mera på uppmärksamheten. Likt getingar så ska man ju inte slå omkring sig när de flyger nära för då kan de sticka, istället ska man vara lugn och inte göra någonting så försvinner de så småningom. Tankar är precis likadana. De kan kännas riktiga och ibland riktigt läskiga men lita på att de också kan försvinna. Blås inte liv i dem, gör dem inte verkliga för det är då de sticker till.
Att ha en hjärna som löper amok kan kännas rätt så stressande och det säger sig självt att det inte är helt lätt att sitta i soffan och försöka slappna av eller ta en cheat-meal med fullgott samvete. Det är nog största delen därför jag gillar att träna på morgonen numera, hjärnan har inte hunnit med att vakna då. 😉
Den här veckan har jag inte bara kört 1 utan till och med 3 morgonpass, vilket innebär klockan 04:30 går man upp och är på gymmet till 05:00. Det fina är att det mot all förmodan går så himla bra att maxa ändå! Och att sen ha hela eftermiddagen ledig…. *heart*
Så jag fortsätter kriga med träningen, väl medveten att det är nedförsbacke nu. Men jag väljer att försöka bara titta vad som väntar dagen efter och se till att bibehålla rutinerna så gott det går och även se till att mitt humör och psyke fortsätter vara stabilt. Huvudet in i kaklet som de säger…! 😉
[gallery ids="206,207,205,203,204,198,200,202,201,196,197,199" type="circle" columns="2"]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar